Då, nu, sen.

Knappt märkbar på en flygbild, eller ens då du passerar på landsvägen utanför. På de centraluppländska slätterna, mellan åkermark och granskog. Geografiskt nära allt, mentalt långt borta. 
Tryggheten exemplifierad, en plats för barn att växa upp på - för att sedan lämna den åt sitt öde.

En bygd utan någon uttalad identitet - mer än att vi inte är de. Precis så luddigt.

Det talades bland de något äldre om fejder, längre bak i tiden. Rena slag skulle ha utspelats mellan de små orterna. Vi hade lugnet.

I närmsta stad fanns ett, då, betydligt mer utvecklat kulturliv. Förutsatt att du anser idrottande vara kultur. Alla som gillar sport är inte idioter - men alla idioter gillar sport, heter det ju.

Som så många andra platser, där tiden har sin gilla gång, där lugnet är centralt - är toleransen låg. Kommunens högsta procentandel Sverigedemokrat-röster skvallrar om detta. En bra tumregel hålla utkik efter: När bilen blir mer av ett intresse än ett fortskaffningsmedel, då är det dags att bli orolig. Hos oss fanns det EPA-traktorer...

Kanske inte den optimala grogrunden för storstadsinfluerade gatukonstnärer kan tyckas, men i skydd av mörker och halvhjärtade försök att hålla aktiviteterna hemliga lyckades vi.

Skilda spår spred oss sedan för vinden, intresset falnade för vissa och brann bara än starkare för andra. Tills en sommar: bygden kallar hem sina förlorade söner. Den gyllene generationen sammanstrålar och är nu redo att återigen, tillsammans, möta världen och skapa stordåd.

Berikade med livserfarenheter, driv och glöd.

Alea iacta est - All over.

 

/резкий.