Ingress:

"Jag har valt min konstform. Jag har valt att bli betraktad som en avfälling i konsten, jag väljer det jag brinner för. Det jag tror på, och kan."

 Någon gång i mitten av året 1993 fick jag första idé om att måla graffitti. Det hela började som en outtalad påtryckning, eller influens från en gammal barndomsvän som precis hade varit i USA och hälsat på sin syster i Santa Barbara. Med sig hem hade han ett gäng sprayfärger av märket "Krylon"; burkar som påminde om läskedrycker med olika färg på locken. Känslan av att hålla i en sådan burk var att jämföra med någon slags outtalad spänning; en känsla av ungdomlig iver och på samma gång en självständighet, en slags status. Senare kom han även över ett parti av färgen "tek" på en rea i Borlänge. Han visade prov på broderlig generositet; han delade med sig av sitt förråd och vi beslutade oss snart för att genomföra vår första målning. Reslutatet har vi inget kort på, men minnena är starka. Doften av färg, mörkret och den adrenalinstinna känslan av att göra det otillåtna, var givetvis överväldigande och tog över den kreativa tanken helt och hållet. Nervositeten bidrog signifikativt till det slutliga resultatet.
Det spelade ingen roll. 
En gräns var överskriden, och ny identitet hade tagit form.


Vi växte upp i en by, en slags pendlarort, där avsaknaden av kultur och nyskapande syntes långt fjärran bortom vad vi var vana vid. Men något höll på att hända i 90-talets Sverige; hiphopen bröt fortfarande mark, och influenserna från storstaden hade hittat ut på landsbygden och etsade fast sig i våra små huvuden som ett mer spännande alternativ till fotbollsträning och annan meningslös förströelse som inte tidigare hade tilltalat någon av oss i någon större utsträckning.  Våra pojkrum var nu tillsynes numera tapetserade av affischer och utklipp från tidningen "the source", som inhandlats av föräldrar som i sin veckopendling stannat till på pressbyrån och köpt med sig fredagsgodis och en om intet ont anande kulturtidskrift vars artiklar och reportage formade deras barn till något i som var större än deras föreställningar om vad som var möjligt i den lilla byn.

 Fenomenets gemensamma nämnare bestod av lingvistiska, konstnärliga och akrobatiska uttryck; rap, graffitti och breakdance. Hiphopen var en kreativ hobby, för att inte säga livsstil. Det var snart en veckorutin att ta bussen in till stan och tillbringa timmar på de mer sorterade skivbutikerna, där man stod i klunga och lyssnade på de nyinkommna vinylerna och de alltmer nu mer vanliga CD skivorna. Oftast gjorde man spontana inköp på sin strama veckopengs-budget, och glädjen över den mediakonsumtion man idag får sig till livs över några tangenttryck och en kvart senare erhållit via en dator, var något som då föregicks av veckors, ibland månaders, planering -  såväl ekonomisk som mental.



 Att beskriva en bråkdel av den mängd influenser och inspiration som dessa år gav oss skulle förmodligen resultera i en flera sidor lång avhandling kring nostalgiska milstolpar som upptäckten av fryshuset, Public enemy, christiania, solvalla, p-huset Anna, SL´s endags-turist-pendlarkort, Per Olof Sännås och övergivna vattentorn.
 Det finns många fina anekdoter som vilar gemensamt i våra huvuden, och som troligtvis inte skulle få sin rättvisa stämning återgiven här. De bevaras bäst där och skall inte på något vis sublimeras eller överdrivas, eftersom de är från en tid präglad av ungdomlig oskuld. Så som de flesta unga människors utveckling och mognadsprocess ser ut, har våran förmodligen inte varit annorlunda i något särskilt avseende.


  Det finns dock något vackert i att blicka tillbaka, trots att det kan anses klyschigt att citera gamla hiphoptexter med snedvridna chauvunistiska uttryck eller att jämföra en dokumentär om grafitti gjord av två dokumentärfilmare från New York som en nästintill religiös uppenbarelse; minnena fungerar lite som batterier - de ger energi åt tankar, vissa ger en vägvisning om hur det kan vara, och hur det inte ska vara. De ligger på något sätt till grund för vissa val man gör än idag, präglat av smak och preferens.
Vi har idag alla gått olika vägar i våra liv men framtiden ligger fortfarande för oss. Jag inser förvisso att jag är vuxen, men har på något vis svårt för att släppa definitionen av mig själv som ungdom, eftersom jag fortfarande känner mig som en.



 Någonting förbinder oss fortfarande som man skulle kunna sammanfatta som relativt unikt för den lilla geografiska plats vi en gång växte upp på.


Nu möts vi igen. Samma energi, samma roller fast bättre synkade och mognare. Mer reflekterande och analyserande.
Livet har fått någon slags extra mening.